Jag tycker att ni ska gå in och läsa Elisabeth Ribbelövs blogg som hon nyligen startat (http://www.finest.se/elisabethtypett). Det är en tjej som äter LCHF och har diabetes typ 1. I bloggen kommer hon skriva inlägg som handlar om diabetes och lågkolhydratskost men även om hennes resa mot en smalare och starkare kropp. Idag har hon berättat om sitt första besök hos mig på gymmet. Jag tänkte klistra in en av texterna nedan så ni får läsa om hennes allra första gång hos PT-Philip.
Så var det dags för mitt allra första träningpass med ”PT-Philip”.
Om jag var nervös? Livrädd? Illamående? Ångestfylld? Oooh YES!
Dagen var den 30 juli 2012, mitt under semestertiderna, när jag på skakiga ben letade mig fram till Deltagym i Vasastan.
Jag hade nog en puls på över 200 och kände mig nervös. Riktigt nervös! Jag försökte intala mig att jag inte hade något att vara nervös för, när det väl kom till kritan var det ju faktiskt så att jag betalade för det här. I praktiken skulle jag kunna avbryta och gå därifrån när som helst- om jag nu skulle vilja det. Men det spelade ingen roll vad jag försökte intala mig- jag VAR nervös!
Jag stod i receptionen och väntade, illamående. Konstiga tankar snurrade i huvudet, ”tänk om jag kommer svimma?”, ”tänk om jag kommer spy?” osv. och in kommer något av en grekisk gud. Herregud- tänk er själva! Där står jag, måttligt sminkad, håret i en tofs, träningskläder som inte var alltför snygga och med x-antal kilo fett för mycket. Behöver jag säga att jag inte kände mig så kaxig? Jag tänker att jag kanske gjorde ett misstag när jag valde en manlig PT, kanske hade det varit lättare att fokusera med en kvinnlig? :)
När jag tänker att det inte kan bli så mycket värre drar Philip fram både våg och måttband. Detta hade jag såklart insett skulle hända, men jag hade nog ändå lyckats förtränga det. Det var definitivt ett av de mest mentalt påfrestande ögonblicken i hela mitt liv!! Jag kände mig så generad, utelämnad och arg på mig själv. Hur kunde jag låta det gå så långt?!
Det jag ska dela med mig av nu, är någonting som jag har försökt dölja, förneka och gömma i större delen av mitt liv.
Jag har försökt gömma det längst ner i garderoben, till och med under de fula underkläderna och sådant man inte vill att andra ska se. Jag har ljugit för killarna i Sälen som hyr ut skidor och pjäxor när de har frågat om min vikt. Jag har haft ångest inför varje vägning hos min diabetesläkare. De personer som tidigare har vetat om min exakta vikt kan jag räkna på ena handen.
Men nu ska jag bara slänga ur mig det- rakt ut i cyberrymden. Då kan jag aldrig ta tillbaka det, gömma det eller förneka det igen. Jag ser det som en del i min resa mot ett sundare liv, ut med alla lik ur garderoben. There´s no turning back! Right?! :)
De som älskar mig, kommer fortsätta älska mig.
