Jag erbjöd mig att skriva ett inlägg om fördelarna med ADHD kombinerat med kost och träning. Då jag själv har ADHD, tränar strikt och äter gärna kost med ett lågt kolhydratsintag, så har jag märkt skillnader, eller snarare, förbättringar hos mig.
Kanske kan jag bevisa, eller åtminstone försöka övertyga några om att man absolut inte måste medicinera för sin ADHD för resten av livet, det räcker med ändringar i kosten.
Jag vill också försöka lyfta fram det postivia med att ha diagnosen ADHD, för jag ser själv hur majoriteten av läkare och faktasidor på nätet handlar om och berättar om mycket negativt, vilket gör att människor runtomkring gärna målar upp en negativ bild av personer med ADHD.
Kort om mig först:
Evelina heter jag, 27 år gammal, bor i Enköping med sambon Robin och dottern Källa, 6 månader. Fick diagnosen ADHD under våren 2005, alltså precis innan jag fyllde 20 och det gav svar på många frågor jag ställt mig själv under livets gång. Läkaren är snabb med att skriva ut mediciner och är snabb med att påbörja, ja, vad kan man kalla det, behandlingen?
Direkt när man tog första lilla pillret så öppnades en ny värld. Helt plötsligt så fick jag struktur på saker och ting, jag tog tag i det som var viktigt och fick ett mer stabilt humör. Tänkte inte mer på det. Fortsatte medicinera i vanlig takt. Jag fick sömnproblem pga av medicinen och fick därför även börja äta starka sömntabletter.
Jag började träna på gym år 2008 och fick snabbt upp ögonen för BodyFitness och bestämde mig för att träna för att kunna tävla någon gång. Då hade jag även slutat medicinera mot ADHD`n. Tiden gick och jag tränade på, utan ändringar i kosten.
När jag blev gravid med vår dotter i september 2011 så bestämde jag mig för att verkligen göra en ändring i livet. Jag skulle börja äta bra och skära ner på kolhydraterna och jag skulle, efter att jag fött Källa, komma i form på 90 dagar.
Så jag läste på massor om kost och träning. Knåpade ihop ett träningsschema och ett kostschema. 7 veckor efter förlossningen satte jag igång. Jag var fast besluten att lyckas med just den här utmaningen: att komma i form på 90 dagar.
Redan efter första veckan så kände jag en ordentlig skillnad på mig själv.
Dels så hade jag inte längre en uppblåst mage och jag som ofta hade huvudvärk flera gånger i veckan förr hade ingen huvudvärk alls. Träningen låg på 6 dagar i veckan, powerwalk 45-60 minuter varje morgon med barnvagnen, och styrketräning på gymmet på kvällarna. Efter 4 veckor var jag en helt annan människa. Så som jag kände i kropp och knopp när jag medicinerade, så kände jag nu, fast ännu klarare. Jag fick rutin på allt, jag blev otroligt lugn och harmonisk, blev mer social och var alltid på gott humör.
Helt plötsligt var det inget som kunde stoppa mig, kändes det som. Ibland blev det tungt med träningen och kosten och jag hade tankarna om att ge upp ibland, men, i vanliga fall hade jag gett upp nästan direkt, men jag kämpade på.
Jag har under hela mitt liv haft människor omkring mig som tvivlat på mina beslut och val i livet. Speciellt efter att jag fick diagnosen.Hela tiden har jag fått höra:
”Men tänk på att du har ADHD, klarar du verkligen det här?”
Folk omkring mig såg bara svårigheterna i allt, att har man ADHD så kan man faktiskt inte klara av allting. Förr valde jag att tro på dom. Jag var övertygad om att jag aldrig kommer bli nåt, jag kommer aldrig lyckas med något. När jag tog beslutet om att studera till undersköterska på distans fick jag höra:
”Varför ska du lyckas med det här, när du misslyckats med allt annat?”
Och tro mig, har man hör något sånt, så växer viljan att motbevisa alla.
Jag KAN VISST, för jag VILL! Samtidigt som man faktiskt blir lite ledsen, när man har otroligt få människor som faktiskt stöttar en.
I Mars 2011 blev jag färdig undersköterska, med riktig bra betyg, utan hjälp från någon. Man kan om man vill.
Så, träningen och kosten.
När 11 veckor hade gått så bestämde jag mig för att ha en ätardag. Det vill säga, att jag skulle få äta precis vad jag ville.
Och det blev massor av skräp som hamburgare, godis, läsk, you name it. Gissa vad som hände?
Jo, jag påverkades negativt. Mitt humör sjönk, jag tappade koncentrationen, humöret blev ostadigt, huvudvärken kom krypande, jag blev rastlös, magen svällde upp.
Det var då jag kunde sätta fingret på det. Jag får kontroll över min ADHD när jag skippar socker och skär ner på kolhydrater. Och det tillsammans med träning ger mig en struktur i vardagen, som gör att jag kan leva som alla andra. Det är ju otroligt viktigt att en person med ADHD har struktur i sin vardag, gärna att man till exempel går upp samma tid varje dag eller till exempel går till gymmet och tränar. Jag säger inte att man ska sluta äta kolhydrater helt bara för att man har ADHD. Men ät istället de bra kolhydraterna och undvik socker så gott det går. Man märker verkligen skillnad.
I dagens läge skriver läkare mer än gärna ut mediciner till höger och vänster. Och jag tror att iochmed lite ändringar i kosten för personer med ADHD så kommer behovet av medicinering att minska. Jag trillar tillbaka till början av 1900-talet, i Enköping. Den rikskända läkaren Ernst Westerlund behandlar sina patienter, utan medicinering. Han var en motståndare till att ge någon mediciner och såg till andra alternativ. Bland annat så kunde han ge en yxa till människor med ryggproblem, då han ansåg att hugga träd och att röra på sig, gjorde ryggen gott.
När det kommer till träning så är det ju inte alla som gillar det. Men jag tycker ändå att en promenad 3-4 gånger i veckan ger en rejäl skjuts i rätt riktning. Jag är otroligt nyfiken på att se hur min hjärna arbetar med och utan socker och kolhydrater. Är du forskare och nyfiken du med, så ställer jag gärna upp som forskningsobjekt. :)
Jag själv är just nu i en byggarperiod och måste därför äta lite mer kolhydrater, jag placerar de före och efter träningen och det funkar faktiskt lika bra och musklerna ökar i volym. Vad gäller tävlandet så är jag på god väg, men har en lång väg kvar. Jag lyckades bli av med mammakilona på de 90 dagarna jag satsat på. Alla kan, bara man vill.
Detta blir ytterligare en utmaning och jag vill ännu en gång motbevisa skeptikerna att jag kan om jag vill.
Jag ser inte min ADHD som ett hinder, jag ser den inte som en motgång. Jag får kämpa lite mer än ”normalbegåvade” människor, men det går. Och idag, så går det utan någon slags medicin.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga, utan att behöva dra upp min livshistoria och skriva en hel bok om mitt liv, det finns det inte plats för här. Men, jag bloggar jag med och finns på http://eveseden.blogg.se, där jag skriver om allt från familjelivet, kosten, träningen, mina framsteg och ibland även min ADHD. Någon gång kommer jag att bjuda på ett inlägg där jag berättar hela historien, måste bara få ihop 27 år lagom kortfattat.
Men, jag avslutar med att alla måste lära sig se fördelarna i ADHD också, inte bara det negativa. Och för guds skull, se människan, inte diagnosen.
Tack för mig! Tack Philip för att jag fick låna lite space i din blogg!
Kram på er!
9 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
HEJA EVE! : )
Så ”socker” styr ditt fira och bundna nordrenalin?, en a4’a med fria fantasier senare, och en dödsfälla för dom stackare som tror att om dom slutar käka choklad kakor och går promenader så kommer deras ADHD ej besvära dom längre.
Du är medveten om att roten till allt beror på att dessa människor har en helt annorlunda plasticitet på hjärnan antar jag?, om du vill ha en liknelse så kan vi göra det med processorn i en dator, människor med ADHD har en ”processor” som arbetar på en västentligen högre klockfrekvens än vad andra människors hjärnor gör.
Problemet ligger i att närminnet ”arbetsminnet” är inte skapt för att lagra stora mängder information, så när då en processor skickar ALL information (eftersom dessa människor tar in precis alla sinnesintryck) så blir minnet överfullt innan det hinner sortera upp informationen, det är här dina koncentrationssvårigheter inträder.
Ser det som ENORMT ansvarslöst av pajasen som rår om bloggen att ens tillåta dylika texter, men å andra sidan så nämnde du LCHF och där har vi då också svaret på varför personen tillät texten att postas.
PoS är anledningen till din ”förbättring” power of suggestion.
Kära Lars!
Jag kan bara försöka ge dig svar på tal.
För det första så nämner jag inte en enda gång i detta inlägg att man ”måste sluta med socker och kolhydrater”. Jag säger faktiskt inte alls att man ska sluta med det. Jag säger att man kan skära ner på det så gott det går. Herregud, jag äter fortfarande kolhydrater och socker, men till mindre mängd. Och jag talar enbart av egen erfarenhet.
Jag lägger fram hur viktigt det är med struktur i både vardag och kost för personer med ADHD, men du verkar kunnig och vet redan det?
Min egna erfarenhet av ”kicken” man får av att medicinera, är samma ”kick” jag får när jag äter rätt mat och rör på mig.
Men jag slipper huvudvärken, magontet och även sömnproblemen(som jag dock inte nämnt i bloggen).
Så nej, att jag påstått att ADHD`n ”försvinner” är fel. Att den blir bättre och lättare att hantera? Ja.
Jag nämner heller inte LCHF i inlägget överhuvudtaget, för att jag själv äter inte enligt LCHF, jag äter ju kolhydrater.
Att jag sedan föreslår att man ska gå några promenader i veckan är ju för guds för guds skull av välmening.
Jag är inte den enda som pratat om ADHD och kost. En kvinna har flera gånger dykt upp i Nyhetsmorgon för att prata om hur just kosten hjälper människor med ADHD att ha kontroll över den. Hon är dessutom läkare och forskar i ADHD-ämnet.
Detta inlägg är skrivet enbart på min erfarenhet, för vem ska jag annars referera till?
Jag mår otroligt bra i dagens läge, jag slipper mediciner, jag slipper sömnproblem och jag tar hand om mitt barn.
Tack för mig.
Kul för dig, du utgör dock en ENORM minoritet, det enda du gjort är skurit bort sockret ur ekvationen, inte som att du kommer bli mer skärpt eller får ordning på minnesproblemen (som är vad som utgör roten av ADHD och ADHD-PI’s problematik) av att plocka eller dra ner på mängden socker.
Får du dessutom en ”kick” av medicineringen så har du antingen för hög dos, eller så är du feldiagnostiserad, du skall inte bli speedad, du skall inte märka av några personlighetsförändringar överhuvudtaget på korrekt dosering, allt medicineringen är till för är att streamlina informationsflödet som skickas till arbetsminnet och skapa en brygga som gör att sorteringen fungerar.
Motionen om något tjänar till att stävja rastlösheten som lätt uppstår pga överflöds energin dessa människor har då dom är helt och hållet adrenalinstyrda.
Men i slutet av dagen kommer vi fortfarande tillbaka till ”minnet” och där behövs det dessvärre (tills att vi får ett samhälle anpassat efter människor med denna plasticitet) medicinering. Man behöver dock inte medicinera med amfetaminpreparat det finns alternativ på marknaden man kan finna om man bara gräver lite granna.
Har heller inget behov att se scientologi sponsrade läkare sitta och babbla i soffan på nyhetsmorgon.
PS: Man kan göra det så enkelt som att säga såhär, hur pass grava svårigheter ens ADHD/ADHD-PI får för dig som individ står helt och hållet i paritet med NÄR under uppväxtstiden som diagnostisering gjorts, eftersom en person som får växa upp till vuxen ålder kommer att lärt in MÄNGDER av verktyg och sätt att hantera situationer, reaktionella beteenden och dyl som dom inte kan använda överhuvudtaget.
Därav att AT (arbets terapi) är något du som PAT som får diagnos i vuxen ålder skall KRÄVA, tror man att medicineringen skall få allt att falla på plats så lurar man sig själv VÄLDIGT grovt, medicineringen MÖJLIGGÖR enbart.
Med ”kick” så menar jag att jag får en bättre helthetssyn på det mesta i vardagslivet, det som jag hade svårt med förut, såklart. Inte att jag blir speedad.
Jag är inte förtjust i mediciner, då jag och min närmaste omgivning reagerat på de enorma biverkningar som ADHD-medicinering faktiskt kan ge. Allt från den ohälsosamma viktnedgången pga brist på aptit och illamående, till den konstanta huvudvärken och humörsvängingarna. Och det blir ju faktiskt inte bättre när det är en lång inställningsperiod på medicineringen och man får hela tiden genomlida biverkningarna. Det är konstanta kontroller hos, i mitt fall, närpsykiatrin, man ska vägas och mätas och svara på frågor, vilket jag förstår. Det som är jobbigt att gå igenom är just biverkningarna. Detta pågick i mitt fall i 9-10 månader och när läkaren väl ”hittat” rätt dos för mig så vägde jag 49(vägde 69 när jag började medicinera) kilo och fick ofta hjärtklappning. Aptitlösheten fortsatte dock. Detta var inget läkare eller SSK reagerade på, utan lät mig fortsätta medicinera. Jag fick sömnproblem, vilket jag upplevt att många fått av medicinering, och läkaren skrev ju då ut sömntabletter i mängder. Det blev en ond cirkel. Tabletter för att fungera på dagen, men att inte kunna äta, och tabletter för att kunna sova.
Jag ser tillbaka och ser att jag levde ohälsosamt och kroppen hade ju sedan länge ställt in sig på svält.
Nu säger jag inte att alla drabbas av detta. Men det finns en del finslipningar man borde kunna ordna i medicinen så att man slipper mår dåligt, när man i själva verket ska må bra.
Absolut är jag en minoritet, jag säger inte att alla funkar som jag. Titta på alla med ADHD och du ser att alla utmärker sig på olika sätt.
Just det här med kosten och att dra ner på sockret fungerar otroligt bra för mig, i samband med träningen. Den glädjen jag känner, varje dag jag vaknar, efter alla dessa år. Det kan låta som en struntsak för många, men för mig är det en överväldigande känsla.
Jag ville dela med mig av det.
I mitt fall har jag aldrig haft större problem med just minnet. Min stora svårighet har varit min impulsivitet och mina humörsvängningar.
Jag är dock fortfarande intresserad av hur en ADHD hjärna ser ut, i jämförelse med en normal hjärna.
Du är grym! Lycka till med familj och allt. Fortsätt vara precis som du är :)
Mvh Sara 23 år, Gbg
Hej,
Jag har precis varit på en föreläsning, där föreläsaren av egen erfarenhet berättat hur det är att leva med ADHD. Det blev ganska mycket fokus på medicinering och jag köpte absolut det personen sa om sin egen och sina barns medicineringar. Fick dock några tankeställare på vägen och eftersom jag är mycket friskvårdsintresserad så ville jag ta reda på lite mer. Min fundering handlade nämligen precis det du tar upp här… föreläsarens son hade skippat idrotten i skolan, eftersom ”det blev för rörigt” och för mycket impilser i lagidrotter osv. Dottern hade i sin tur tappat apetiten helt av en medicin och hade fått sluta ta den efter att ha varit nöjd i flera års tid. Hon är mycket liten till sin ålder och behöver äta för att växa (är fortfarande ung)… Detta fick mig att fundera på kost/träning gentemot ADHD, vilket jag inte hade så mycket kunskaper om.
Jag är inte mot all medicin, men tänkte precis det du har bevisat: att äta bra och motionera och därigenom bygga upp rutiner och strategier för att skapa en fungerande vardag och ork måste väl ha en betydelse för vem som helst, bla. dem som har ADHD. Jag är otroligt nöjd med att ha hittat till din blogg och läst det du skrivit, fortsätter att kolla runt och vill lära mig av andras erfarenheter också och önskar dig all lycka till med allt du gör! Bra jobbat!
/sari
Hej Evelina!!
Extremt intressant läsning.
Ja har adhd & började med walking & stavgång gått ned nästan 9kg på 6månader(strikt kost med få kolhydrater & utan socker)
Och börjat med löpning hunnit med 14 pass
Jag har aldrig gillat att springa förräns nu!!
Ja är ingen ungdom fyllt 50 men har skapliga tider trots åldern
Ska iväg på en löprunda ikväll & har letat på nätet efter optimal middag 3-4 tim innan!!
Du har helt rätt undvika socker äta begränsat el inga kolhydrater allt beroende på träning =)
Mvh/David L
Klart som korvspat, att kosten har betydelse, jag vill rekommendera alla, att skippa tillsatt socker, så mycket som möjligt i vardagsmaten. Hoppa över halvfabrikat, stek i smör, använd bregott. Ät helst mat, som inte kräver lång process. Men ta både bulle, kaka o smörgås, tårta ett glas vin, öl läsk nån gång. Har läst hjärnkoll på vikten, den lärde mig en hel del. Hur man gör margarin, hur förädlad potatis e, hur halvfabrikat och socker samt kolsyrad dryck, håller dig kvar i hungerfas. ”Skyll inte på fettet”. Heter en rubrik i boken, skriven av en läkare på karolinska samt en journalist. Ullis