Inlägget jag hoppades att aldrig behöva skriva…

Det här är det svåraste inlägget jag kommer skriva under mina fem år som bloggare. Jag vet inte varför jag vill skriva det just ikväll men det kan bero på att vissa saker är lättare för mig att bearbeta och prata om i skriftform. Min blogg har under åren speglat en sida av mig och mitt liv men utelämnat flera andra. Jag har sällan skrivit om tråkigheter som hänt och känner att jag vill fokusera på vem jag egentligen är, nämligen en glad, spontan och kärleksfull man i sina bästa år. Mycket som hänt i mitt liv kommer jag nog aldrig att dela med mig av mer än till de närmsta men nu tänker jag berätta en sak som känns bättre att ni andra vet.

Jag ska ner och hälsa på mamma och familjen i helgen och det finns en anledning.

Mina föräldrar bor i Jönköping men det visste ni nog redan. För sex år sedan fick min mamma ett epilepsianfall. Det kom som en blixt från klar himmel. Hon åkte in till sjukhuset och efter många undersökningar konstaterades det att hon fått cancer, nämligen en hjärntumör. Den tryckte på hjärnan vilket orsakade kortslutning. En lång och tung behandling sattes in och efter operation, strålning och cellgifter med balans-, minnes- och synsvårigheter som följd verkade läget vara stabilt. Tumören var borta (eller iallafall inte hotande längre). Mamma lärde sig hantera problemet med balansen och fick vänja sig vid att inte se ut mot högra synfältet eller någonsin kunna arbeta eller köra bil igen. Familjen kunde pusta ut och livet fortsatte med en jobbig tid i backspegeln.

Efter fem år friskförklarades hon. I samma veva brann deras hus ner och livet sattes på prov för dem igen. Det blev en provisorisk lägenhet under nästan ett år och lagom till att huset var färdigbyggt och Oliver (min son och hennes första barnbarn) föddes i April i år så kom nästa bakslag. Tumören hade börjat växa igen. Mamma behandlades med cellgifter och de försökte att stråla ännu en gång men det orsakade dessvärre en hjärnblödning och fick avbrytas. Det gick ett par månader och besvären blev värre och värre. Balansen och minnet svek ännu mer. Tung medicin och kortison sattes in vilket bland annat orsakat viktuppgång. Huset var tvunget att handikappanpassas och mamma fick mot sin vilja en rullator att gå med. Ingen kvinna på 53 år ska behöva gå med en rullator anser jag.

Sommaren gick, vi var nere och hälsade på flera gånger. Hon är så otroligt glad över Oliver och vill veta allt som händer och allt han lär sig. Det är inte lätt att vara 30 mil ifrån och veta att tiden är begränsad för henne. Läkarna meddelade nämligen alldeles nyligen att tumören växer för fullt nu och det inte finns så mycket att göra. Idag blev mamma inlagd på sjukhuset eftersom hon inte kan vara hemma längre. På onsdag kommer specialistläkaren dit och ger besked hur illa läget är. Det jag vet är att hon har väldigt svårt att prata stundtals, har svårt att gå själv och ena armen slutat att fungera som den ska. Mamma är och har alltid varit en otroligt stark kvinna med tre yngre systrar. Hon fick hjälpa till med att ta en mammaroll för dem när de var små. Hon har alltid haft svårt att visa känslor. Jag vet att hon håller dem inom sig för att inte oroa eller göra någon ledsen. Hon säger att allt kommer att bli bra och pratar gärna om något annat. Dödsångest får nog alla i den situationen men med hjälp av ångestdämpande medicin och hennes styrka så mår hon bra trots allt.

Jag har bokat min resa till Jönköping på fredag morgon för hälsa på och vara med familjen över helgen. Min mormor och två av hennes systrar är där samtidigt. Jag vill verkligen ta vara på varenda chans jag har att vara med mamma men det är svårt med egen familj, jobb och avståndet. Jag måste fortfarande se till att vi får tak över huvudet, mat på bordet och att Oliver har det bra.

Cancer är verkligen inget jag önskar ens min värsta fiende. Det drabbar inte bara den som blir sjuk utan så många runt omkring. Jag tycker synd om mina syskon som tar det väldigt hårt. På något sätt försöker jag hålla mig över ytan men jag vet att det kommer att brista även för mig någon dag. Jag har varit ledsen till och från men mest i min ensamhet. Jag är inte mer än människa men nu vill jag bara skänka glädje och kärlek till mamma så länge jag har möjlighet. Ni kommer att se sidan av mig som ni är vana vid så mycket det går i bloggen framöver men ibland kommer jag nog vara tvungen att skriva av mig med.

Ta vara på er och tänk på att livet ibland är kortare än man tror. Det är som min pappa sa, det viktiga är inte att leva länge utan det viktiga är att fylla åren man lever. Vi har haft en fantastisk familj med många många goda minnen och fler ska det bli. Om två veckor ska jag ner med Hannah och Oliver och då blir det skratt och bus om det så ska ske i mammas sjukhussäng.

249579_10150262093315659_5794519_n

Mamma på sin födelsedag för tre år sedan. Älskar dig massor även om jag kanske inte alltid visar det, glöm aldrig det!

11 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Sandra Broman30 september, 2014 kl. 07:55
    • Svara

    Styrkekramar till dig Philip!!! Cancer är en förjävlig sjukdom som ingen borde få! underbart starkt av dig att dela med dig och ack så viktigt! hoppas du får många fina stunder med din mamma nu framöver <3

    • karim30 september, 2014 kl. 12:59
    • Svara

    FUCK CANCER!!! Hoppas på bästa och ett otroligt gripande inlägg var det.
    må bäst!

    • Lina30 september, 2014 kl. 13:05
    • Svara

    Jag saknar ord för hur ni har det. Vet bara hur det kan kännas. Var där för 12 år sedan då min mamma kämpade sina sista veckor. Önskar av hela mitt hjärta att ni får en fin tid tillsammans. Livet kan kännas grymt och orättvist när ens närmaste drabbas. Det gäller bara att hitta sin egen väg igenom det. Varma kramar Lina

    • tova30 september, 2014 kl. 13:25
    • Svara

    åh vad hemskt. min farmor / liten del av oss har precis gått igenom detta. farmors brors fru (blir det svägerska? haha) iaf, hon fick en hjärntumör i maj, på bara 4 veckor växte den över 4 cm, satt på ett ställe där dem inte kunde göra någonting, nu senast dem kollade så var den 7 cm och nu förra veckan gick hon bort. och i dec gick hennes dotter bort i bröstcancer. sjuk, hemskt och ofattbart. Tycker så synd om farmor och alla på den sidan dem har verkligen gått igenom många hemskheter. 5 begravning på 4 år.

    Hoppas det går bra för din mamma!

    • Ewa30 september, 2014 kl. 13:30
    • Svara

    Att leva med cancer eller ha någon i sin närhet som har det är ett helvete. Jag lever mitt i det o bara funderar när blir det min tur? Jag känner det på mig då alla i min närhet i släktbandet har haft det å ingen av dem lever idag. Fuck cancer det borde inte finnas. Ditt inlägg lixsom när du stod i somras i Jönköping och inför oss alla talar om att din mor var sjuk. Då lixsom nu fäller jag tårar. Jag hoppas du får en fin helg med din mor o familj. Styrkan du har ger dig extra kraft att klara men med all rätt så har även du rätt att bli ledsen gråta osv. Försök o minns din mor som hon var inte som hon är just nu.
    Styrkekram till dig Hanna och Oliver.

    • jiman30 september, 2014 kl. 14:22
    • Svara

    Trots att det var riktigt tungt att läsa och vi alla bara kan be för din mors hälsa så har vi ändå turen att ha lärt känna dig Philip en person som sprider kärlek energi o inspiration till tusentals människor. Så ta hand om familjen så finns jag här om det är något jag kan göra.

    • Sofia30 september, 2014 kl. 17:53
    • Svara

    Håller med Jiman till fullo, det var riktigt tungt att läsa. Du sprider oerhört mycket glädje omkring dig. Jag förstår hur du känner då jag har förlorat både min mormor o morfar i canser. Styrkekram till dig vännen o även till Hannah o Oliver.

    • sandra30 september, 2014 kl. 17:55
    • Svara

    Så ledsamt att läsa.
    Önskar er alla styrkekramar.
    Ta hand om dina nära.

    • Peter1 oktober, 2014 kl. 09:29
    • Svara

    Hej!

    Jag råkade trilla in här av en slump och är själv uppväxt på Öxnehaga tillsammans med dina yngre syskon. Jag hoppas verkligen att det här slutar bra för er, ta hand om er!

    • Joakim Ling1 oktober, 2014 kl. 12:49
    • Svara

    ¨Tråkigt att höra, hoppas framtiden blir ljusare.. All the best

    • Nina2 oktober, 2014 kl. 01:04
    • Svara

    Tack Philip för att du delade med dig av detta. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när jag läste om din mamma. Påminner mycket om min mammas liv och hur snabbt livet verkligen kan förändras. Tack för ditt budskap. Många styrkekramar till dig och din familj. /Nina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.