Tack alla som har hört av sig idag på telefon, facebook och kommentarerna här i bloggen. Det känns bra att ni nu vet hur läget är men jag hade inte räknat med att besöksantalet skulle femdubblas. Cancer berör, det visar sig svart på vitt. Det jag reagerar mest över är alla som skrivit om liknande situationer. Så många där ute som har någon i sin familj som är drabbad av cancer. Alla dess former, olika åldrar och det verkar bara öka för varje år som går.
Det är viktigt att vi alla hjälper till att bidra till forskningen så jag uppmanar alla att skänka en slant till cancerfonden via en insamling som jag precis skapat. Ni hittar sidan här: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=9371
Jag och min bror som bor i Malmö fick ett meddelande av vår syster som är i Jönköping tidigare idag.
Pappa o mormor kom hem för en stund sen och det va inga glada besked. Läkaren berättade att mammas tumör som sitter på vänster hjärnhalva har växt men också spridit sig. Hennes högra sida (högra ben samt arm) svarar ej riktigt och det är nu även svårare för henne att prata. Läkaren sa det att det finns inget mer dom kan göra än att se till att hon inte behöver ha ont. Hon kommer med största sannolikhet inte heller att flytta hem igen utan kommer att flytta till ett sjukhem på Ekhagen. Däremot kommer hon kunna komma hem under någon dag och vi kommer att ha möjlighet att sova hos henne. Läkaren kunde inte svara på hur lång tid hon har kvar, men sa det att det kan vara allt från några veckor till några månader, men längre än så blir det inte. Tänk på att spendera så mkt tid som ni kan med henne, spec nu innan hon blir allt för dålig, så ni inte ångrar något sen i efterhand.
Tyvärr är min bror inte här så jag vet inte hur han tog det men det var väldigt tufft att läsa. Jag ringde mamma direkt och för några sekunder kändes det som att allt var som förut. Hon svarade och pratade normalt. Men efter efter någon mening kom talsvårigheterna igen. Hon verkade dock glad och frågade hur vi har det, hur Hannah mår och hur pass förkyld stackars Oliver är. Efter ett par minuter frågade jag vad som kommer hända framöver och jag fick till svar att hon gör bara som de säger så blir allt bra i slutändan. Min optimistiska mamma i ett nötskal.
Jag har bestämt mig för att allt det här inte ska påverka Oliver och att jag ska fortsätta träna som jag gör. Det är viktigt för mig att få använda min energi på gymmet. Det är som en sorts terapi. Man överför all energi in i stängerna och hantlarna och känner hur lugnet infinner sig efteråt.
Det blev ett känslomässigt pass idag. Jag hade en känsla i kroppen som jag inte känner igen. En sorts extrakraft som pressade mig att ta i mer än jag brukar, köra fler reps än jag vanligtvis orkar. En känsla av att vilja ta kontroll över kroppen. Visa vem som bestämmer. Jag vägrar att låta kroppen styra mig och begränsa vad jag kan åstadkomma. Har jag världens starkaste mamma så finns det mer än jag tidigare upplevt som jag kan utnyttja i min egen kropp. Inget ska få hindra mig från att uppnå det jag vill. Det är dags att lägga ursäkterna åt sidan och ta kontroll över livet.
