Det är okej mamma, du kan släppa taget nu.

Det kanske är några av er som undrar hur det går för min mamma.

Den där kvinnan är så envis och stark att det inte är för hennes eget bästa längre. Hon kämpar och kämpar för att få stanna kvar hos oss. Tumören gör att hennes kropp stänger av del för del och hon ligger nu och får morfin hela dagarna. Sedan två dagar vaknar hon knappt länge. Eftersom hon har slem i lungorna kan hon nu inte äta eller dricka längre heller vilket gör henne ännu svagare. Hon hör när man pratar med henne men hon kan inte kommunicera tillbaka. Njurarna har även de sagt upp sig eftersom hon knappt får i sig vätska. Smärtan är olidlig för henne när morfinet avtar och då kan hon inte göra annat än att gråta och försöka signalera att de ska öka dosen. Min familj där hemma är otroligt trötta både mentalt och fysiskt efter att ha varit vid hennes sida alla dessa veckor. Vår pappa har sovit på soffan bredvid henne på hemmet varenda natt sedan hon blev inlagd och min syster sitter vid hennes sida och klappar på henne varje dag.

Det låter kanske konstigt men vi vill inget annat än att hon ska somna in nu och få bli fri. Det är inget värdigt liv hon lever för tillfället. Jag har aldrig funderat så mycket på dödshjälp förut men jag tycker att de som är i en sådan situation ska få välja. Jag tror dock att mamma hade valt att kämpa vidare. Hon har aldrig varit den som gett upp.

Jag får ångest när jag tänker på när jag får samtalet om ett par dagar att hon gått vidare. För mig är hon redan på andra sidan, jag vill gärna inte tänka på hur tankarna rör sig i hennes huvud just nu. Ångesten, smärtan och oron för vad som ska hända när man dör. Därför väljer jag att vara i Stockholm med Hannah och Oliver under tiden och försöker minnas de 33 år vi hade tillsammans innan hon hamnade i sängen som blir hennes sista plats i jordelivet. Missuppfatta mig rätt, jag har varit nere flera gånger senaste veckorna, ringer varje dag och pratar med henne när de håller luren mot hennes öra. Varje gång jag planerar att komma ner till Jönköping känns det som att hon kämpar för att klara sig till dess.

Nu blir det ingen nästa gång mamma, det är dags för dig att träffa din pappa och de andra på andra sidan…

Jag älskar dig!

10665174_10152689429345659_3411844223955127860_n

8 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Jessica21 november, 2014 kl. 14:18
    • Svara

    Beklagar verkligen

    • Mikaela21 november, 2014 kl. 14:29
    • Svara

    Jag minns din mamma som en varm och snäll person från när vi va små.Kram

    • Ina Silfverberg21 november, 2014 kl. 14:55
    • Svara

    Det är INGET konstigt att känna så som du gör. Det är medmänsklighet i dess yttersta form. All min kärlek till dig och din familj!

  1. Philip jag känner med dig precis så var det även för min far han levde sista tiden på morfin han ville dock inget hellre än att slippa lida. Men den där lagen förbjuder. Precis som du skriver det är inget värdigt liv hon lever. Men hon är en kämpe o du ska se hon ”firar” nog en jul till i livet. Eller så blir den på andra sidan hos sina änglar.
    Tänker på dig o de dina o ger dig en Styrkekram.

    • MY21 november, 2014 kl. 17:06
    • Svara

    Helt otroligt vad jag känner igen mig. Fast i mitt fall handlade det om min farmor. Hon blev sämre och efter nån dag hamna hon på sjukhus, blev aggressiv och började prata ett mycket konstigt språk var säker pga. morfinet. Jag vågade mig aldrig till henne då, utan ville ha de fina bilderna i minnet kvar. Men efter ett tag blev hon sämre och tillslut slutade prata utan man hörde bara raspiga mummlanden från henne och ögonen var inte heller med. Vi visste att det var slutet så jag min mamma och syster begav oss dit rn sista gång för ett farväl. Hon låg där, inte alls lik sig själv, men jag tror hon hörde oss. Vi var där en lång stund och pratade om alla fina minnen och hur mycket vi äldkar henne. Höll om hennes hand och tog på henne en sista gång. Sjuksköterskorna sa att hon väntade på någon innan hon kunde släppa taget. Tre timmar senare när vi åkt hem gick hon bort.

  2. Kramar och kärlek till dig och din familj <3

    • Marre22 november, 2014 kl. 02:19
    • Svara

    Styrkekramar till dig å alla dina anhöriga, jag studerar till undersköterska med akutsjukvård, jag förstår dig till fullo med dödshjälp. Du gör helt rätt att du valt att stanna hemma med familjen, du ska lyssna på ditt hjärta vad som känns rätt för dig. Skickar massa styrkekramar

    • Emmi23 november, 2014 kl. 11:52
    • Svara

    Hon kommer alltid finnas i era hjärtan och hon kommer att baka över er. Bamsekram glöm inte att krama varandra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.