En av de tuffaste dagarna i mitt liv är över…

Då är en av de absolut tuffaste dagarna i mitt liv över. Jag trodde att jag kunde förbereda mig för den här dagen men det är nog ingen som kan. Trots att vi vetat att tumören skulle ta mammas liv förr eller senare har jag vägrat att inse att hon inte kommer att finns i mitt liv en dag. Den dagen var som sagt idag. Sedan jag bloggade i förmiddags har jag kommit fram till Jönköping med bussen. Jag hade bokat en plats längst bak för att få sitta så ostört som möjligt. Nu i efterhand känner jag att jag var ganska likgiltig under resan. Jag hade sovit ett par få timmar så jag var trött och visste egentligen inte hur jag skulle reagera över att träffa övriga familjen som redan var på plats och hur jag skulle känna när det var dags att träffa mamma som egentligen bara är ett tomt skal där i sängen på hemmet.

Jag kom fram till stationen och blev upphämtad. Vi åkte hem för att sitta och prata en stund. Min mormor kom samtidigt från Malmö så det var skönt att vi alla kunde dela sorgen med varandra. När jag hämtat mig bytte jag om till finkläder och vi åkte gemensamt till mamma för att säga ett sista hejdå. När vi kom fram meddelade personalen att de bytte tröja på henne så vi fick avvakta en stund. Det var bra att få smälta intrycken. Jag har varit där flera gånger tidigare men att veta att det är sista gången är tufft.

En sköterska kom och sa att det var okej att gå in. Jag gick in tillsammans med vår pappa och mormor medan de andra väntade i allrummet. Det första jag kände var värmen och stearindoften från ljusen som var tända. Det var så vackert. Efter ett par steg in i rummet såg jag mamma ligga i sängen. Många tankar hade flugit omkring i huvudet innan besöket men min syster som redan varit där lugnade mig och berättade att jag kommer att tycka att det ser fridfullt ut. Det var precis den känslan jag fick. Hon såg så lugn och fridfull ut. Man kunde nästan se ett svagt leende på läpparna. Hon är fri från cancern efter åtta år och jag vet att hur mycket hon än kämpade för att stanna hos oss fanns det en önskan om att slippa all smärta och dödsångest. Förhoppningsvis är hon nu på ett ställe där hon är lycklig och omgiven av massor av kärlek.

Efter en stund kom mina syskon och vi satt länge och njöt av stunden tillsammans med mamma. Från början satt vi tysta men sedan pratade vi om allt mellan himmel och jord. Jag vet att mamma hade gillat att ligga och lyssna på oss och känna att hon har en stark familj som är väldigt nära varandra. Tiden flög iväg och det var plötsligt dags att bege sig hem. Jag fick panik och bad om att få stanna en stund till. En sista, sista stund bredvid henne. Min bror insisterade och vi satt kvar medan de andra plockade ihop hennes sista tillhörigheter som skulle med hem eller skänkas bort.

När jag förstod att stunden var inne bad jag om att få säga ett sista hejdå ensam. De andra gick ut och jag satte mig bredvid henne och berättade att jag ska göra mitt bästa för att ta hand om familjen. Jag berättade även att jag ska se till att Oliver ska få en bra uppväxt och att mamma alltid finns i våra tankar. Det är okej att hon inte är med oss nu så hennes själ kan få frid. Jag gav henne en sista puss och klappade på henne, sedan lämnade jag rummet.

Resten av dagen har vi spenderat hemma. Det har kommit vänner och bekanta till familjen och spenderat tid med oss och vi har pratat mycket om tiden när mamma var frisk. Nu på kvällen känns allt mycket bättre. Vi har fått smälta allt, prata med varandra, gråta i varandras famn och på något sätt känns det som att vi är ännu starkare som familj än tidigare. Det är otroligt hur mamma påverkar trots att hon inte finns kvar hos oss.

Jag vill passa på att tacka alla hundratals som har hört av sig via telefon, mail, kommentarer och sociala medier. För mig känns det bra att skriva av mig i bloggen. Det är ett sätt att bearbeta mina känslor och sorg då jag hellre skriver än pratar vid sådana tillfällen. I och med att det är en blogg så har jag tillgång till statistik. Jag tror jag vet varför mamma somnade in fridfullt i natt. Det är nämligen 25.000 personer från 74 olika länder som läst min blogg sedan igår. Människor som riktat sina tankar, tänt ljus och även bett för henne. Med all den positiva energin riktad mot henne är jag säker på att hon kände att det var dags att lämna jordelivet och inte behöva oroa sig för varken oss eller vad som kommer hända henne när hon väl gör det.

Jag vill avsluta inlägget och dagen med att påminna om att vi alla kan göra något för att hjälpa barn och vuxna att drabbas av den fruktansvärda cancern. Skänk ett bidrag du med. Det spelar ingen roll att det bara är några kronor. Kan du hjälpa någon är det värt allt!

SMS:a BESEGRA 9371
till 72988 för
att skänka 50 kr till insamlingen
Cencerfonden