Kurr kurr säger magen. Jag stoppar i mig exakt det min kropp behöver, varken mer eller mindre. Resten tas från fettdepåerna. Min stenålderskropp tror jag svälter i brist på mat och signalerar så högljutt den kan. Kurr Kurr… Jag vet att den är rädd att mitt fett ska försvinna. Jag kan ju råka hamna på en öde ö eller gå vilse i skogen ett par veckor. Vad min kropp inte förstår är att jag hellre har mitt kaloriförråd i kylen och skafferiet än i form av fett kring buken. Varför bära omkring på kalorierna när de kan förvaras i skåpen istället. Jag har absolut inget emot dem som hellre väjer att kånka omkring på reserverna dagarna i ända men jag kämpar för att slippa det framöver.
