Tänk vad tiden går fort. Det var inte länge sedan vi klappade på Annas mage och försökte gissa vad för liten person som befann sig där inne. Sex veckor har gått och det har hänt så mycket som jag vill berätta mer om här i bloggen inom kort. Nu har vi en liten plutt som är en helt naturlig del i våra liv och som vi kommer att få ta del av hela hans uppväxt och resten av livet. Så himla fantastiskt.
Eftersom Anna har valt att inte amma så får jag och Nico många härliga stunder tillsammans när jag matar honom. (Varför hon tagit det beslutet har hon berättat om i sin blogg) Jag känner att vi bondat väldigt bra på så kort tid, jag och Nico. Jag tror det är vanligt som pappa att nästan förvänta sig att man inte är så nära sin bebis första tiden och att det kommer först senare när man kan kommunicera med varandra. Så behöver det inte vara. Oavsett om man kan mata barnet eller inte så kan man finnas där på många fler sätt.
